Varje år skrivs det om de rituella korsfästelserna och självplågeriet i Filippinerna. Varje år. I år inte undantaget.
Jag vet att en av de ständigt återkommande männen, blev korsfäst första gången 1986 och har gjort om det varje år i över 20 år nu. För dem som gör det, är det en religiös ceremoni men då turister färdas långväga för att se det makabra spektaklet blir det även till en slags turistattraktion.
Självplågarna går i långa led genom byn och slår sig själva med piskor av vass bambu, för att sona sina synder.

Känsliga läsare varnas!



Jag kan inte säga att jag förstår. Men jag kan heller inte säga att jag är emot det. Jag är själv inte kristet troende och kan därför inte förstå vad detta kan ha för betydelse för de som väljer att utsätta sig för det.
Däremot håller jag med de filippinska myndigheterna om att stelkrampssprutor borde vara en självklarhet.

Läs mer på SvD.

/ Carro - Med stil, utan kristen tro