Eftersom jag inte nämnt detta i bloggen tidigare, är det nog på tiden att göra det nu: Jag gillar inte barn.
Det torde provocera ett antal barnkära.
Nu skall ni inte direkt anta att jag är som Blondinbella och hatar barn för att de är barn men jag håller med henne på en punkt; "I Sverige får man tydligen inte säga att man hellre ägnar livet åt sig själv än att bilda familj..." Sen att hennes åsikt mest verkar grunda sig på fördomar mot familjelivet, är ju en annan femma.

Det är tabu att säga att man inte tycker om barn och att man inte känner för att skaffa några. De som känner mig, vet att jag inte är vidare förtjust i barn och heller aldrig varit det.

Förr sa jag på fullt allvar, likt Blondinbella gör nu, att jag hatade barn. Nu vet jag bättre.
Jag hatar inte barn, jag hatar ouppfostrade ungar. Det vill säga; föräldrar som inte uppfostrar sina barn.

Det är en markant skillnad på barn av idag och när jag själv var liten. Idag är föräldrar så jäkla rädda för att stå på sig mot sina barn. De verkar liksom rädda för att bli dömda av samhället som "opedagogiska" eller något i den stilen. Så istället för att ta till riktigt pedagogik, låter de uppfostran förfalla till ett evigt tjatande fram och tillbaka. Barn behöver raka puckar och regler som ges av omsorg och förmedlas på ett pedagogiskt vis.

Jag har en 7 år yngre syster så jag skulle nog vilja säga att jag sett en hel del som kan styrka min teori. En del av hennes kompisar genom åren har verkligen haft skrämmande beteenden. De har aldrig lärt sig att visa varken hänsyn eller respekt gentemot andra människor, inte ens mot sina egena föräldrar.

En direkt effekt av denna totala brist på hänsyn och respekt från barnens sida, är mobbning. Barn har alltid haft en tendens till att vara brutalt elaka mot varandra men förr var det inte accepterat att vara respektlös. Det fick konsekvenser. I alla fall där jag gick i förskolan/skolan. Vi fick minsann inte retas eller mobbas, gjorde man det, tog fröken ett rejält snack med en och fick en att känna ånger och be om ursäkt.
Jag kan inte minnas att någon utav fröknarna/lärarna min syster har haft, har gjort något sådant. Men det är klart, idag är det också i princip tabu.

En gång gick det så långt att jag marcherade in på expeditionen på skolan och satte ner foten rejält.
- "Min lillasyster kommer inte tillbaka hit förrän ni gjort något åt dessa förbannade skitungar!"
Detta efter att jag kommit cyklande förbi hennes skola en eftermiddag och hon, när hon såg mig, kommit springande gråtandes för att de var så elaka mot henne. Jag gapade och svor åt ungarna och sedan var det expeditionens tur.

Detta leder oss tillbaka till det här med pedagogik.
Nej, det var inte pedagogiskt av mig att skälla ut ungarna på det viset men jag hade fått nog och såg rött.
Jag skyller inte på samhället, jag skyller på föräldrarna.
Det är faktiskt deras ansvar att uppfostra sina egna barn!
Jag kan inte förstå hur det lyckats gå dem förbi att det finns kurser och böcker om pedagogik och barnuppfostran.
Nu säger jag inte alla föräldrar är lika dåliga på uppfostran, utan att det verkar finnas en grav brist på kunskap som leder till ouppfostrade ungar och har en direkt inverkan på hur vi generellt ser på barn.
Det finns barn som jag gillar, men jag kan räkna upp dem alla på min ena hands fingrar.

Som ni märker, lämnar inte barn mig oberörd. Jag bryr mig och är upprörd över hur många barn har det idag. Dålig uppfostran leder aldrig till något bra för varken det enskilda barnet eller för familjen som helhet.
Jag blir väldigt illa berörd när föräldrar skriker och gapar på sina barn, skäller ut dem offentligt osv. Det är ibland så att jag vill gå fram och ge föräldrarna en rejäl smäll på käften.

Har man skaffat sig barn, är det ett åtagande för livet.
Du har själv ansvar för hur ditt barn ser på sig själv och andra.
Det är ditt ansvar som förälder att ge ditt barn de bästa möjliga förutsättningarna i livet.

Det är det största åtagande du kan göra.

Jag för min del är inte redo och jag önskar att jag och likasinnade, var mer accepterade för våra val och åsikter.

/ Carro - Med stil, utan längtan efter barn