Tillfälligt tillstånd

De flesta som känner sig lite obekväma med sin vikt, accepterar den så småningom nästan omedvetet. Genom att till exempel handla kläder i större (eller mindre) storlek, visar man att man funnit sig i sin situation och att man anser tillståndet vara mer eller mindre permanent.

Jag däremot har insett att jag definitivt inte funnit mig i min situation. Det hela handlar om 2 ynkliga kilon som jag borde kunna bli av med på ett litet kick men som fortfarande sitter kvar runt höften och hånar mig.
Jag har inte accepterat det hela och anser det inte vara permanent. Detta trots att jag burit på dessa extrakilon i 1 års tid nu. De var fler från början, jag har ju faktiskt gått ner 1 kilo i år. Heja mig!

Kära Åsa kallar det vi båda "lider av" för omvänd anorexi vilket naturligtvis inte är en medicinsk term på något sätt, utan mer ett sätt att förklara det hela på. Vi vägrar helt enkelt acceptera att vi blivit större. Vi vägrar köpa större kläder. Vi vägrar att se oss själva på något annat vis än det vi är vana vid. Det är som att lura sig själv lite grand.
Fastän jag tycker ändå att det är en bra strategisk tanke för genom att vägra acceptera, fortsätter man kämpa för att nå målet.

För tillfället har jag satt det hela på hold. Jag behöver en hållbar plan. En plan som tar mig hela vägen. Inte halva. Hela.
Det lustiga är att jag visst vet vad som skulle balansera upp ekvationen. Jag vet att det beror på för lite fysisk aktivitet för det finns inte så mycket jag kan göra åt min kost. Den är redan riktigt bra. Visst skulle jag kunna sluta äta godis och annat men jag har ju faktiskt funnit min "nollpunkt" dvs den kost jag klarar av att hålla nollan på. Jag går varken upp eller ner och det vore ju idiotiskt att rucka på ett vinnande koncept, eller hur?

Det är inte det att jag inte gillar fysisk aktivitet för det vet ni att jag gör! Jag älskar att träna men har ännu inte funnit ett hållbart sätt att få till regelbunden träning i mitt akademiska liv. Jag hoppas på nästa termins schema.

Nå. Jag skulle vilja råda alla som känner sig obekväma med sin vikt att faktiskt ta sådana här pauser ibland. Ta en period och bara slappna av från tänket. Kör sedan järnet en annan period. Men se alltid till att kunna hålla nollan. That's the key. Att hålla nollan. Jobba på det först, och ni skall se att ni kommer att nå era mål utan den press ni antagligen känner idag.

Jag tror att jag gör rätt i att inte acceptera min situation.
Jämnställ inte din viktsituation med den du är, för den bild du har av dig själv, kommer inifrån. Du är inte formad av din kropp, din kropp formas av dig.

/ Carro - Med stil och sin "nollpunkt" nådd




Uppskjuten nedgång

Har bestämt mig för att inte kopiera inlägg hit och dit emellan bloggarna utan istället tipsa regelbundet om inläggen i respektive blogg.

Läs inlägget på min blogg på Maria Nova.

/ Carro - Med stil och två bloggar

Socker

Nu så kommer mitt första inlägg om socker, kan komma att kompletteras av fler.

Många undrar vad sockersuget beror på och varför vi blir tjocka av socker.
Jag kommer att förklara det så som jag har fått det förklarat för mig på kostrådgivningskursen.

Först och främst; vi behöver socker. Framförallt hjärnan, den skulle inte fungera annars.
Det som gör att vi får "sockersug" är för hög halt av insulin i kroppen.

image182Ponera att du äter en sockerrik måltid, tex vitt bröd, marmelad och saft.
Då skjuter det homoniella proteinet, insulin, ut i blodomloppet för att ta hand om allt socker. Insulinet signalerar till kroppens muskler och fettvävnader att ta upp sockret (glukosen). Det öppnas snabba och många vägar in till fettdepåerna och det allra mesta hamnar där (om man inte för tillfället är aktiv och behöver energi omgående till musklerna).

Detta gäller väl i vardagen när man äter ovanstående måltid och sen sitter i soffan resten av kvällen. Men när insulinet tagit hand om sockret, stannar det kvar i blodet och väntar på mer att göra.
Det är detta som leder till sockersuget. Insulinet vill ha mer att göra.

Du äter mer socker, för det är vad kroppen kräver, och du blir tjockare.
Men om du istället äter fibrer i samband med sockerintaget, blir inte insulinhalten i blodet lika hög, vilket leder till att insulinet också kan försvinna snabbare.

Om man har nedsatt produktion av insulin eller är okänslig för det, har man diabetes. "Vid typ 1-diabetes (ungdomsdiabetes) råder total brist på egen produktion av hormonet, medan det vid typ 2-diabetes (åldersdiabetes) förekommer en resistens mot hormonet vilket inledningsvis ger allt högre insulinnivåer i blodet då bukspottkörteln försöker att kompensera bristen på känslighet." - Wikipedia

Det är alltså väldigt viktigt att äta fibrer.
Fibrer leder till långsam nedbrytning av maten och därmed en långsam och jämn utsöndring av insulin i kroppen. En jämn, inte allt för hög, nivå av insulin i kroppen leder till längre mättnadskänsla och ett mindre sockersug. Fibrer finns i exempelvis frukt och grönt, så ät en frukt eller en morot ihop med ditt fredagsmys och du är bara hälften så onyttig. I princip.
Dessutom tar ju fibrerna med sig en hel del av fettet ut genom bakvägen.

Fibrer leder oss också till GI. Jag är inget fan av GI-metoden men att mäta GI är ett bra sätt för att se vad som mättar. För Glykemiskt Index mäter ju hur länge man är mätt om man ätit livsmedlen. Morötter tex, har lågt GI och är oerhört mättande.

Hoppas att inlägget varit till någon hjälp. Tala gärna om vad ni tyckte!

/ Carro - Med stil och kostråd

Det går neråt!

image146Hurra!
Har nu gått ner 1 kg totalt på drygt 3 veckor.
Har inte slitit mycket, bara rört på mig mer och tänkt till lite med mängden onyttigheter.
Känns kanon!
Jag vet att man kan gå ner så mycket som 1 kg i veckan om man håller diet.
Mellan 0,5 och 1 kg sägs ju vara en hälsosam takt men jag orkar inte hålla diet. Så enerverande.
Jag vet ungefär hur mycket jag kan äta av ditt och datt och satsar på att röra mig så mycket som möjligt varje dag. Dricker mycket vatten.
Det verkar ju fungera, sakta men säkert.

Snart är jag i alla mina jeans igen!

/ Carro - Med stil och -1 kg

En "dålig" bra vecka!

Ja, ur gå-ner-i-viktsynpunkt, har det varit en dålig vecka. Men i övrigt en mycket bra.
Bara tre dagar i plugget och härlig ett-årsdag med T!

Det jag hade gått ner, har jag nog gått upp igen de senaste dagarna då jag varken rört nämnvärt på mig eller ätit helt rätt.
image104

Jag är inte en sån där som klarar av att inte äta gottiga saker som grädde och chips. Däremot är jag en hejjare på att träna när det gäller. Jag älskar att träna!
Så jag satsar på att överväga mitt gottande med lite extra träning. I vanliga fall fungerar det fint, går en massa de dagar jag skall till plugget.

Är rätt nöjd ändå faktiskt, för tror inte att jag har gått upp det halva kilot jag tappat till förra veckan.
Det är väl upp till bevis kommande vecka, får se om jag kan gå några extra steg och tappa 0,5 kg till!

Jag beräknar vara klar med min "tappning" 13 mars. Så det är ganska långt kvar.
Har givit mig själv ganska gott om tid med en snittminskning med mindre än 0,5 kg/vecka.
Bör ha blivit rätt fit, tills dess också! ;)

/ Carro - Med stil och på gång neråt!

Det är upprörande

För ett par dagar sedan hittade jag den sjukaste blogg jag nånsin läst.

På beskrivningen stod det "Mitt liv med anorexia och bulimi." och då antog jag (den hade väldigt många läsare också) att det liksom var en tjej som var medveten om sitt problem och försökte bli frisk.
Men icke.

Tjejen är medveten om att hon är sjuk.
Ibland talar hon om rakt ut att hon vill ha hjälp och ibland påstår hon hetsigt att det är bra, det hon gör.
Hon svälter sig själv och ger sig själv beröm när hon inte ätit något alls under en hel dag.
Det känns mer och mer som om det bara är sjukdomen som talar.

Normala människor är tjocka och äckliga. Tjocka människor är fula.
Nicole Richie är perfekt. Victoria Beckham är perfekt.

Hon är sjuk och givetvis är det synd om henne men det är upprörande att se hur många tjejer som söker sig till hennes blogg för att få tips på hur dem själva kan svälta sig.
Många skriver att hon är en inspiration!
På vilket jävla sätt då?! När hon inte pratar med sin psykolog, inte talar om för sin pojkvän att hon är sjuk, inte äter någonting på en hel dag, trycker ner sig själv när hon ätit något eller går och spyr direkt efter..?
Hur i hela helvete kan detta vara inspiration?
Det är en sjukdom. Punkt slut.

Jag vet att det är många idag som ser upp till kändisar a'la size zero men det finns inget hälsosamt i det.
Det finns heller inget snyggt i att vara ett benrangel.

"Kvinnor får oftare anorexi än män Anorexi är vanligare bland kvinnor än bland män. Ungefär 1 av 100 flickor och kvinnor i åldrarna 13 till 30 år har sjukdomen. Män utgör cirka 10 procent av alla fall av anorexi. De flesta blir sjuka under tonåren." - Utdrag från sjukvårdsrådgivningen

"I Sverige beräknas 200 000 personer, mestadels kvinnor, lida av någon form av ätstörning eller blandformer av ätstörningar." - Utdrag från Primavi.se

Så många sjuka.. Men varför? Vad har gått snett?

/ Carro - Med stil och mat i magen

Det börjar bra!

Tror inte att jag tagit upp detta tidigare men jag har under det senaste året samlat på mig några sånna där.. Vad heter de.. Extrakilon. Ja just det! Och då när en normalviktig, rätt smal tjej, säger något sådant brukar kommentarerna och hysterin komma.
-Inväntar reaktioner-

Så, nu när alla stora förespråkare för den kvinnliga mulligheten eller "normalvikten" har fått säga sitt, skall jag säga mitt.
Jag tycker inte att jag är överviktig, absolut inte men jag kan ju inte heller förväntas köpa helt ny garderob bara för att jag går upp en storlek! Nä, innan det går så långt, bör man ta tag i det. För den där nya garderoben har man helt enkelt inte råd med. Punkt slut.

Och nu till det här med kvinnlig mullighet och "normalvikt". Givetvis är det helt okej att vara mullig, det är ju upp till en själv hur man trivs! Jag trivs dock inte med det. Kanske för att jag är bortskämd med att i nästan hela mitt liv varit smal och "omullig". Men det är helt enkelt jag. Dessa här extrakilona beror på för lite träning. Det vet jag.
Det är ju inte så att jag saknar kvinnliga former men för mig har det inget med mullighet att göra. Det är bara hur man är byggd.

Och så till "normalvikten".
Enligt BMI är en person överviktig först när hon når BMI-värdet 25. För en person av min extrema längd (167cm) skulle det innebära 71 kg. För mig är det ju bara absurt. Det skulle innebära att, på mig med 2-3 extrakilon, lägga på ytterligare ca 10 kg fett!
Så om man skulle följa det resonemanget skulle jag få lov att gå upp i alla fall 8 kg utan att räknas som överviktig. Jag kan bara tänka mig hur jag skulle ha det, hur mycket jobbigare vardagen skulle bli.
Nä. Det där med BMI och normalvikt, litar jag inte riktigt på. Har man legat på en relativt stadig vikt hela sitt liv utan att lida av det i vardagen, då är det ju det som är ens normalvikt.

Så jag väljer att ta tag i detta innan det hinner skena iväg. 3 kg kommer aldrig att bli 10.
Jag ämnar nämligen förbli i den undre delen utav skalan med hälsan i behåll.

Och, givetvis; tonvis med cred till alla som tar tag i sina extrakilon! Ni är värda ett lättare liv.

/ Carro - Med stil och med sin normalvikt inom sikte

P.S. Som rubriken säger; det har börjat bra. -0,5 kg.D.S

RSS 2.0